Alvabloggen

Idag hade vi stämt träff med Veronica, Lovisa och Micko igen. Som förslag till promenadslinga hade vi en tur som Alva, Pepsi och jag gick på egen hand förra helgen, och våra vänner tyckte att det lät som en spännande utflykt. Vi började med att gå på en grusväg då tjejerna fick åka vagn och vila sig inför det kommande äventyret.


Alva i vagnen medan det blåste och småregnade

Vädret var inte så snällt mot oss. Det blåste ganska mycket under hela promenaden, och när vi gick iväg hemifrån oss småregnadet det. Regnet upphörde efter bara en liten stund, men vi hade förberett oss och var ordentligt klädda.


Alva ger Lovisa en hjälpande hand i uppförsbacken

När vi svängde in i skogen blev det en väldigt skumpig färd och tjejerna bad strax om att vi skulle parkera vagnarna så att de skulle slippa den guppiga vägen. Eller var det kanske för att de själva skulle få gå? Alva och Lovisa fick hoppa ur vagnarna och plocka lite svamp, vi hittade en massa spår, mest efter hästar som halkat fram på stigen, kollade på hundarna som lyckligt yrade runt oss, gick in i den mörka, spännnande "koj-skogen", och en massa annat.


Dags för balansgång - alla utom Mamman fastnade på bild här...

Efter att ha passerat ett lite blötare område var vi äntligen framme vid vindskyddet. Tjejerna hade hunnit bli lite kinkiga eftersom de var hungriga, men de blev snabbt på bra humör när de fick youghurt, mackor, bullar och saft. Pepsi tuggade på sin pinne och Micko fick lite bulle att äta. Medan vi satt där passade solen på att titta fram och den visade sig då och då under resten av promenaden.


Fikapaus vid vindskyddet

När alla hade laddat batterierna gick vi samma väg som vi kommit, genom lite olika typer av natur: Stor granskog i kulligt landskap, tätbevuxen "koj-skog", myr och till slut gammal mysig skog helt bevuxen av mossa och lavar.


Lovisa och Veronica "räddar" Alva som hade sprungit upp på denna mysiga, mossiga kulle alldeles själv

Fulla av energi från vår paus var tjejern i full gång och sprang runt, skrattade, busade med varandra, gömde sig och höll på nästan, nästan, hela vägen tillbaka till stället där vi hade lämnat vagnarna.


Skiftande natur - här passerar vi en myr

När Alva och Lovisa såg vagnarna blev de så glada att de fick nya krafter och sprang fram till dem. Sedan tog tröttheten ut sin rätt och Alva somnade medan vi gick den sista biten. Lovisa såg ut att vara nära att nicka till hon också, men hon klarade sig! Tre timmar och tio minuter efter att vi gick hemifrån var vi tillbaka och alla behövde lite vila - till och med hundarna!