Alvabloggen

Den här dagen var sommarens stora äventyr, det som Alva kallar "den långa vandringen". Slåttdalsskrevan, dit vi gick, ligger i Skuleskogens Nationalpark i Örnsköldsviks kommun, Höga Kusten. Det var ett av mina och Örjans favoritställen att gå till på somrarna, och nu fick Alva också följa med. Och Pia. Och Pepsi såklart.


Alva och Pepsi i början av promenaden. Här går vi precis bredvid havet, någon meter över havsytan bara. Uppe på toppen är det 286 meter.


Pappa Örjan vid vattenfallet. Jag försökte få Alva att ställa upp på en bild här, men det enda jag fick var en unge som står på alla fyra på stenen och vänder rumpan/ryggen mot kameran... så jag tog den här bilden istället.

Från parkeringen och upp till toppen är det "bara" 4,1 kilometer, men det känns som betydligt längre. Dels är det brant och dels är det svårgått med en massa rötter och stora stenar att balansera på, så det är en krävande promenad. Trots det klarade Alva av de drygt 8 kilometrarna utan att klaga en endaste gång.


Så fort Alva såg en spång fick hon ny energi....


Efter cirka 3 kilometers promenad har vi en ganska "plan" sträcka fram till nästa sjö innan vi ska påbörja nästa stigning mot Slåttdalsskrevan som syns i bakgrunden

Det var underbart att se hennes energi och glädje när hon tog täten och ideligen vände sig om och frågade oss vuxna om det gck bra, ler. Och att få se hennes förtjusning över att få se havet, bergen och utsikten ju högre upp vi kom.


Så här såg det ut på de ställen det var "plant" att gå...


Alva tyckte att det var skönt att få ta av sig kängorna och svalka fötterna en stund när vi kommit upp till sjön, innan vi skulle påbörja den sista etappen.

Vi rastade vid sjön som vanligt och där passade Alva på att svalka fötterna efter att hon hade ätit lite pastasallad. Uppe på toppen gick hon på upptäcksfärd med både pappa och Pia i omgångar.


Här är vi inne i Slåttedalsskrevan och har snart nått vårt mål, toppen på berget. Alva tog ledningen, som hon gjorde stora delar av promenaden.


Utsikt från toppen. Nedanför berget är sjön där Alva svalkade fötterna, bortanför är det havet och några öar.


Nöjd busunge


Alva matar Pepsi med bokstavskex. Dessutom hade hon fått en hel del pastasallad som vi inte orkade med. Ändå var hon hungrig, för hon plockade blåbär och åt på vägen ner. Det kallar jag hungrig som en hund det :)


Den här bilden är bara för bra för att jag ska kunna behålla den för mig själv...

För Alva var detta ett stort äventyr, fyllt av hoppande grodungar, vacker utsikt, spännande berg att hitta bästa vägarna på och så vidare, och hon var så stolt över att ha sina nästan nya vandringskängor på sig (givetvis med skavsårsplåster på fötterna).


Alva skriver såklart själv i gästboken


Alva och pappa ska just börja den branta vägen neråt igen. Det var så härligt att se Alva den här dagen, för det riktigt strålade om henne!

Mamman däremot var stoltast i hela världen över sin duktiga dotter. Det är inte många 4-åringar som fixar en sådan vandring så galant som Alva gjorde. Hela sex timmar var vi ute, men det var gott humör hela tiden!